”…och bodde bland oss.”

”I begynnelsen var ordet”. Så lyder den första meningen i Johannesevangeliet. Det är författat av en nittio år gammal Johannes omkring år hundra efter Kristus. Den gamle nittioåringen befinner sig då på ön Patmos i Medelhavet dit han blivit förvisad av de romerska myndigheterna p.g.a. sin aktivitet i den unga kyrkan.

Han skriver till en publik som i alla avseenden präglas av sin tid. Den romersk/grekiska kulturen med filosofiska storheter som Platon, Sokrates och Aristoteles, är väl införstådda med vad Johannes menar när han säger ”ordet”. På grekiska heter det ”logos” och betyder, förutom den bokstavliga lydelsen, någonting som beskrivas ungefär som ”livets mening”.

I den tidens tänkande är detta ”livets mening” någonting andligt, något icke fysiskt, något som absolut inte kan ha något med det kroppsliga eller det jordiska att göra. Man är också fullt införstådd med att detta överjordiska ”livets mening” kan vara det samma som Gud. Vilket ju Johannes också påstår i nästa andetag.

För en människa under denna tid är det naturligt att, som Platon m.fl., tänka sig att livets problem sitter i det fysiska, och att det rena och gudomliga är andligt. (Vi kan se rester av detta tänkande även idag, då vi faktiskt betraktar fysiskt arbete som mindre värt än intellektuellt arbete!?)

Så här långt säger Johannes inget annat än vad varje människa på den tiden tänkte. Bomben slår ner först i vers 14. ”Ordet blev människa”, säger han, ”och bodde bland oss”! (I 1917 års översättning: ”Ordet blev kött”) Han syftar på Jesus: Gud blir människa och delar våra mänskliga villkor.

Den tanken är fullständigt hårresande för den tidens människor. Eftersom man menar att livets problem alltid har en fysisk orsak, och att det gudomliga, det sanna och rena alltid är andligt, så är det helt otänkbart att Gud skulle sänka sig och ta gestalt i en fysisk människa.

Sanningen är tyvärr att jag förstår dem. Jag tror att vi även i vår tid har en tendens att vilja psykologisera, förandliga, söka svaren i något bortom vår fysiska verklighet när samma verklighet drar åt snarar runt oss. Det kanske inte bara är Platons fel, det kanske är djupt mänskligt att göra så. Man är ju inte mer än människa. Upplever man sig maktlös ser man sig själv ofta som orsaken till problemet, medan lösningen å andra sidan är hinsides och onåbar.

På det sättet är julens evangelium en tröst åtminstone för mig. Min fysiska verklighet talar oftast sitt tydliga språk. Jag kan inte lyfta mig själv i håret och göra mig till något annat än just en människa. Men om Gud vill dela min tillvaro, och till och med låter sig födas i mänsklig gestalt för att av nåd frälsa denna min krassa verklighet, då vågar även jag tro att Gud vill mig väl. ”Oss är en frälsare född”, det påståendet förefaller mig både logiskt och rimligt, och framförallt väldigt kärleksfullt.

Sen får Platon säga vad han vill.

Anders Blomberg
Pastor Stenhammarkyrkan