Förväntan eller fördom

Jag åkte till Iran för ett tag sedan. De esta jag pratade med innan undrade vad nu detta var för galenskap. Alla i väst ”vet” ju att Iran är ett farligt land, befolkat av skränande islamistiska fundamentalister som hatar västerlänningar och framförallt gör processen kort med kristna bekännare. En europeisk frikyrkopastor i Iran skulle utan tvekan uppfattas som en provokatör och förmodligen stenas till döds redan på 3:e dagen… Så lät det. Faktiskt! Varför åkte jag ändå? För att jag ibland nner ett irriterande nöje i att utmana såväl mina egna som andras fördomar? Kanske inte enbart…

Det visade sig inte vara mer dramatiskt att resa till Iran än vad det är att åka till Danmark eller Tyskland. Förutom att Iran har en hisnande uråldrig historia, är storslaget vackert och att människorna är överraskande (för att inte säga chockerande) öppna, vänliga och gästfria. To m poliserna var vänliga mot oss. Jag insåg att även om jag ansett mig vara något sån är fördomsfri, så hade jag ändå inga andra referenspunkter än de jag fått av västerländsk media. Jag hade misstrott dem, javisst, men det var likväl de enda jag hade. Efter att jag under en tid på plats i landet pratat med, ätit tillsammans med, rest tillsammans med dessa människor, gästat deras hem, besökt deras sevärdigheter och även (i sanningens namn) betittat en och annan skamäck, var jag berövad allt. Det som återstod var nyfunna vänner som gärna och öppet diskuterade både politik och religion utan ett uns av misstänksamhet eller förakt mot mig. Sådant kostar på, även för en sådan ”fördomsfri” och ”modern” människa som jag ansett mig vara. Trots att jag betvivlat objektiviteten i nyhetsödet från väst, var det den bilden och ingen annan som format mina förväntningar innerst inne. Det var bara en gradskillnad mellan mig och mina förfasande vänner därhemma. Jag trodde jag visste, men jag visste inget. Och nu vet jag ännu mindre! Jag vet bara att jag förmodligen tagit miste. Om det så bara nns ett uns av sanning i det som människor berättade för oss i Iran har jag under större delen av mitt liv blivit förd bakom ljuset. Så ”upplyst” var jag. Jag vill dit igen!

Jag har varit med om denna känslomässiga kullerbytta en gång förut. Det var den gången jag personligen via Jesus sökte kontakt med Gud. Jag visste även då! Jag visste vad alla hade sagt innan. Jag hade hört misstron och vantron från alla agnostiker, ateister och religionshatare som fanns i min omgivning. Dessutom hade jag mött en redig hoper kristna människor som förstärkte bilden av kristen tro som något osympatiskt. Så även vid detta tillfälle när jag utan att fråga vare sig kyrkan eller dess motståndare om lov och utmanade mina egna och andras fördomar och tog direktkontakt med Gud, hade jag ju mina negativa förväntningar. Och vad skulle jag annars ha haft? Men också då kom förväntningarna på skam. Jesus motsvarade vare sig ateister, eller de kristna jag mött tidigare. Och kanske var det också det jag innerst inne hoppades på när jag gav mig lag med honom . Jag ville att mina förväntningar i det avseendet skulle komma på skam. Jag ville att Gud skulle vara ren, god och rättvis och inte tycka illa om mig. Jag ville att han var min förlåtande vän som kom mig till räddning och inte var mitt problem. Jag gjorde även den resan och mina vanföreställningar kom tack och lov på skam.

Av liknande skäl reste jag till Iran. För att jag hoppades att påståendena om ”ondskans axelmakt” inte skulle vara sanna. Jag ville att mina förväntningar skulle komma på skam! Det var just därför jag åkte. Jag ville att människorna där skulle vara glada att se mig, bjuda mig på mat och husrum, sjunga sina sånger för mig, inte hata mig. Jag vill inte tro, att vare sig Gud eller mina medmänniskor är ett hot! Och ibland, ibland blir det som man hoppas.

Det är naturligtvis två skilda saker det jag berättat, men en sak har det gemensamt. Ofta är skillnaden hårn mellan förväntan och fördom och därför måste man ibland göra en resa i endera riktningen. Om inte annat för att bli befriad från sina egen vantro.

Tro mig!

Anders Blomberg
Pastor Stenhammarkyrkan